Ibland så tänker jag på folk som passerat i mitt liv.
Personer som jag har umgåtts med.
Människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt.
Där det har hänt ett avslut.
Jag tror att en del av dessa människor har velat haft kontakt med mig även i fortsättningen.
Men jag är (tyvärr) en människa som ”blir klar” med en del som passerar mig. Tyvärr är jag en sådan cynisk elak människa. Varför? Jag vet verkligen inte det. Det enda svaret är att dessa människor som nästan uteslutande är oerhört trevliga och goda människor, blir jag på ett eller annat sätt trött på. Dem ger mig ingenting längre. Jag får liksom inte ut något. Det blir liksom tomt. Batteriet laddas inte.
Jag måste ha folk i min närhet som ger mig något.
Som fyller en funktion.
Som ger mig tankar.
Jag skäms ihjäl mig att jag blir så elak där jag till och med inte hälsar på en gammal vän.
Tro mig, jag har bytt sida på trottoaren när jag mött en gammal vän eller någon jag bör hälsa på.
Klarar inte av att vara trevlig.
Så detta blir ett stort hjärtligt meningsfullt förlåt till dessa.
Jag nämner er som jag kommer ihåg.
Patetiskt va?
Peter Freij- en underbar kille som jag umgicks med på Bibliotekstjänst. Han älskade Bruce och blev tillsammans med Ylva Stake. Systersonen Jonas va en karaktär. Vi umgicks på Ägget i VH en del…Förlåt.
Tommy Rehn- Vilka tider. Du lärde mig gilla hårdrock. Vi krökade på Gröna Lund. Och åkte i din Opel. Förlåt.
Jenny och Veronica på Collectum. Vilka roliga dagar och fester. Förlåt.
Jari - Westmans bajare.
Helene Björklund och Eva- bara förlåt.
Marie Redner- förlåt jag va inte mogen
Åsa Ringqvist- jag valde fel. Förlåt.
Tommy Peltomäki - Vi va inte på samma nivå.
Irene ber jag inte om ursäkt men säger ändå ett förlåt.
Men den jag ber mest om ursäkt för är Kent Lindström.
En av dom snällaste personerna på klotet.
Jag orkade inte se dig tyna bort.
Skämskudde deluxe. Tusen förlåt.
Det finns fler.
Men ingen nämnd ingen glömd som man säger.
Förlåt mig för mina misstag.
