En dag

Igår var en sådan där dag man inte vill komma i ihåg eller vara med om så ofta i alla fall.
Det började direkt på morgonen med att jag möter en arbetskollega i korridoren på jobbet.
Damen tappar en penna på golvet.
Jag ökar på stegen och hinner fram först, böjer mig ner och tar upp pennan.
Hon tittar mig i ögonen, tar pennan och går vidare.
Jag blev väldigt överraskad av beteendet.
Trodde man sa tack i alla fall!

Någon timme senare så bär jag på tre stycken hyfsat tunga kartonger samtidigt.
Ser en annan kollega en bit bort som går före mig.
Jag rappar på med stegen för att hinna vara nära henne när nästa dörr ska öppnas.
När vi kommer fram till dörren så öppnar hon dörren så att hon precis kommer i mellan.
Släpper sedan dörren mitt i ansiktet på mig och mina halvtunga paket.
Det är en glasdörr och jag försöker små ropa lite.
Men hon travar vidare.
Jag får då ställa ner mina kartonger, dra passerkortet i kortläsaren och sedan öppna
dörren för att hålla upp dörren och lyfta paketen och fortsätta bära.

 I stort sett hela dagen var sån på jobbet.
Varför är folk så upptagna av sig själva?
Ibland (läs ganska ofta) så känner jag mig totalt osynlig på mitt jobb.
Varför ser man inte efter om någon finns bakom en när man öppnar en dörr.
PÅ min arbetsplats så är det en massa folk so går igenom dessa dörrar och
många är väldigt dåliga på att både hålla upp dörren ,men också på att säga tack.
Varför?
Är det inte lite sunt förnuft?

Dagen fortsatte även efter jobbet med att min GPS
lurade mig att köra fel i ungefär 45 minuter.
Varför litar man så mycket på sin GPS?

Sen avslutades allting med att min kväll som jag sett fram emot att få laga mat
med min dotter snopet försvann då en fika med en kompis gick bra mycket före.
Så jag fick laga en middag själv(fruktansvärt god i och för sig) och äta ensam.
Tack och lov så blev jag lugn efter ett glas vin (eller två).
Nä igår var en dag som inte var så där uppiggande
***********
seeya