En härlig labrador med en egen karaktär.
Han är lat men ändå inte.
Han är obstinat och lite "rebellisk"
och sysslar just nu med lite tonårs-myteri.
Han äter allt och är ständigt hungrig även fast han precis rapat
efter den sista måltiden som han vräkte i sig på under 30 sekunder.
Han vill inte var ute och gå om det inte finns något roligt i närheten.
Att säga hej till en annan hund eller få träffa en ny människa.
Då blir han sprallig och svansen går i 190.
Han sover mycket och gäspar ännu oftare.
Vi gillar honom eller förresten vi älskar honom.
Men det finns något som jag saknar.
Eller förresten det är ju inte Harry jag saknar.
Det är ju Nebo jag saknar!
Vår förra hund.
Det är ju inte Harry det är fel på.
Jag bara saknar Nebo så oerhört mycket.
Och han var ju först.
Sen så är det något med att den som inte finns med oss saknar vi.
Och kan kanske inte alltid älska tillräckligt när dom är här.
Men Nebo var så älskad av mig så det gör ont fortfarande
så här två år efter vi var tvungna att avliva honom.
Här och nu så gråter jag en skvätt när jag skriver detta.
Det är absolut inte något fel med Harry men Nebo var Nebo.
Jag har sådana fantastiska minnen av honom.
Som får mig att le och gråta ofta.
Nebo är nog kungen i hundhimmelen.
Och jag hoppas få träffa honom en dag.
Harry är en annan varelse men jag ser Nebo varje dag i honom.
Nebo är som skärmsläckare på min dator och jag får till
ett leende varje gång datorn går i pausläge.
Harry kommer vara min sista hund för det gör så ont när dom
underbara liven går bort.
Jag orkar inte fler förluster i liv.
Hundar alltså!
Länge leve Nebo och Harry!
Jag älskar er båda två!
**************
seeya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!