Semester dag 4

Harry och jag är allena på landet.

Sambon åkt till Mallis.

Allt är sådär semesterlunk med aktiviteter när man vill.

Satan vad jag är priviligerad.

Men ändå driver den destruktiva delen av mig på.

Det ska vara förstöras för det ska ju inte vara vackert.

För jag måste ha adrenalinet för det får mig att känna mig vid liv och allt har en mening.

Vare sig jag gör en vansinnig omkörning med min hoj i dryga 180 på en sträcka där man får köra 80.

Det är något med att susa förbi så fort det går.

Då har jag adrenalin.

Men det finns flera sätt att få adrenalin.

Som är värre!

Varför tänker jag det jag gör?

Mitt liv har varit underbart i drygt 1 1/2 år tack vare Covid.

Vissa dör vissa blir sjuka vissa blir arbetslösa och sen finns jag som har haft det så sjukt bra.

Orättvist är förnamnet.

Jag klagar inte men har svårt att uppskatta.

Varför?

Det händer sjuka saker i min släkt.

Saker men inte pratar om.

Saker som bara ska under mattan.

Saker man blir förbannad när andra gör.

Det händer hos oss.

Och då är det självklart inte oss det är fel på.

För vi är en perfekt familj.

Suck.

Släktträff på söndag.

60 kommer tydligen och 4 vet vad som hänt.

Nivån?

Men jag som har en skuldbelagd integritet har inget att säga.

Så livet går vidare.

I morgon kommer 5 ton grus.

Men mig är det fan inte synd om.