Den kortaste semestern i mannaminne. I mitt liv i alla fall. Två veckors sommarsemester. Nu har jag ju haft ett par veckor i februari och ska ha senare i år. Så mig är det inte synd om. Tvärtom faktiskt. Jag har hamnat i en bra situation med enbart självförvållande i-landsproblem. Jag jagar eller letar det jag inte har. Med en för hög kravbild kanske? Samt en för dålig självbild kanske? Men det är som det är. Singel lycklig och harmonisk nästan jämt. Samtidigt så är jag ensam och uttråkad ofta. Vad är det att skriva om? Jobbigt att inte kunna dela med mig. Det är väl dit jag hamnar. Och att inte kunna njuta mer bara för att jag längtar för mycket efter en viss person och plats. Det är väl där jag hamnar. Att leva i nuet är inte lätt när den förväntade lyckan finns vid horisonten?
Människor omkring mig som gör mig besviken får jag allt mindre problem med och folk som gör mig lycklig blir allt bättre. Så där blir allt bättre. Orkar inte bry mig om dysfunktionella människor eller släktingar som jag aldrig förstått mig på. Ibland tänker jag om jag ska namnge alla som jag har en tanke om men jag fortsätter nog med det halvanonyma skrivandet som jag gjort hela tiden. Jag vet att ni är några stycken som läser och förstår det mesta men det struntar jag i för detta är min ”dagbok”. Så att jag skulle bry mig om en åsikt är väldigt långt borta.
2 dagar kvar sen är semestern över för nu. Men 120 tills det kommer en ny…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!