Tänk om man hade någon som jag kunde prata med. Som tål min sanning. Mina åsikter. Vad jag tycker och tänker. Som jag kan berätta för vad jag gör och har gjort. Jag har inte en levande själ som jag kan prata med. Det är ganska sorgligt. Jag sluter mig mer och mer. Det blir inlägg här som inte kommer att publiceras förrän jag är klar med allt och alla. Tolka det som du vill. Snacka inte med mig om yttrandefrihet och att du minsann kan lyssna på mig eller någon annan. Du har dina fördomar. Du har minsann din egen moral. Dina egna höga värderingar. Men framför allt så älskar dem flesta att prata själv. Jag pratade i ett tidigare inlägg om mun diarré. Detta blir ju bara följden av det. Glöm att jag pratar. Kommer inte att ske. Förrän efteråt. Vänta och se eller strunta i det. Men kanske lika bra för vem vill veta? Det tar tid att bygga förtroende och du raserar det med en enda mening. Vill du ha mitt förtroende och har ett intresse av att veta allt? Börja jobba på det. Alla som vill kan få det. Förstår också om du inte vill ha det. Mitt liv är inte jordens medelpunkt. Men den här bloggen är bara min och ingen annans. Passar det inte? Jag gör ingen reklam för den någonstans. Den är min ventil där jag kan prata fritt. För en del tål inte min sanning. Som jag har skrivit tidigare.
Varför använder jag referensen Den Nakna Pistolen? Jo för att jag skulle vilja visa den nakna sanningen om mitt liv och mina tankar. Men så länge det är som det är så skjuter jag lösplugg. Riktig ammunition kommer när det är rätt läge. Kanske när allt är över? Nej det är inte så dramatisk som du kanske tror.
