Var på släktträff igår. Det var jättekul tyckte jag. En del släktingar är roligare än andra. En del är hemska och en del är tråkiga. En del respektive som släktingar släpar med sig är hemska. Men det är väl så att hela spannet kommer. Vi var flera som har en gemensam nämnare. Min storebror. Och hans psykopatiska fru. Det var det stora gemensamma samtalsämnet. Hon och han. Hur kan man skjuta ifrån sig sina egna barn och syskon? Hur kan man bete sig så illa mot sina egna? När man själv hela livet har klagat på sin egen uppväxt. Min bror har alltså inte pratat med sin son på över 1 år. Vittnesmålen var många från alla håll. Men nästan alla verkar ha förlikat sig med att det är över nu. Vi fick också en del skratt av en del saker som har sagts och gjorts av min bror och hans fru. Det är sanslöst att man kan ha den självbilden. Vi ska ju mötas en gång till innan det är definitivt över. Det blir spännande. Vad händer då? Ska allt under mattan då? Mycket aggression finns men det är inte värt det. Inte ska jag låta psykopaten vinna i alla fall.
Det är också trevligt att se en annan del av släkten vara så tajta efter deras brokiga förflutna. Men där kröp rätt person till korset till slut.
Kommer det att hända oss den dagen när paret separeras från varandra? Tiden vill visa det.
Kom inte till mig bara med någon försonings gest.
Bra mat och fint väder. Kvalitetstid med min egen dotter är alltid underbart och jag är så stolt och tacksam över henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!