Är det bra att ha på sig?
Driver det oss framåt eller förstör det för oss?
Mår vi psykiskt dåligt av krav eller mår vi psykiskt dåligt utan krav?
Varför är det så svårt att ställa krav?
Varför struntar en del i kraven utan att det görs något från krav-ställarna?
Vi begär så mycket av andra utom oss själva hela tiden.
Jag-tänket är otroligt stort i vårt land numera.
Själv arbetar jag på en skyddad verkstad på ett Institut som vi kan kalla Karolinska.
Många tror att jag arbetar på sjukhuset när jag säger Karolinska Institutet.
(hmmm vet inte vad jag ska säga om det men låter det vara)
Det är statligt så det finns inga vinst intressen alls.
Kraven från krav ställaren är okända för mig vad det gäller ledningen.
Så jag måste prata om saker på min nivå.
Jag arbetar på en service enhet.
Vi ska ge forskare och studenter det stöd dom behöver i sin verksamhet.
Men det är inte det jag vill prata om.
Jag vill prata om att det ställs inga som helst krav på hur mycket eller ens
hur servicen ska skötas.
Vilken kravbild finns på oss som arbetar här?
Det finns folk här som kommer och går exakt som dom själva vill.
Utan att ta ledigt eller sjukskriva sig.
Dom säger bara att idag kommer inte jag.
Och chefen bara accepterar det.
Ja kanske ta upp saken i ett flyktigt samtal.
Det blir inga som helst åtgärder.
Och dessutom så kommer löneförhöjningen som hos vilken god arbetare som helst.
Det finns andra människor som har oerhört mycket klagomål på sig
men ingen chef vågar ta tag i problemet utan låter andra göra jobbet.
Sen ställs inte kravbilden av kravställarna alltid.
Utan dom får acceptera att det här är den service dom får.
Folk kan göra i stort sett vad somhelst utan åtgärder.
Lite överdrivet men ni förstår.
Vi har folk som tycker dom ska ha mer betalt när dom gör sitt jobb.
Är det inte att man gör lite mer som ska löna sig?
Är inte löne förhöjning en morot?
Morot och piska är det bra instrument?
Vi har folk som fullständigt skiter i det dom ska göra och det blundas
eller ignoreras fullständigt åt det.
Har du dessutom en släkting på högre nivå så vågar man inte ta i detta med tång.
För då kan det ju bli problem.
Korruption och jäv på en annan nivå än vad det gäller sophantering i Neapel.
Men är vår bättre?
Konflikthantering är en sådan rädsla att jag blir orolig för vår framtid.
Vilken tur att vi pratar om en statlig institution för då är det bara skattepengar.
Och dom har vi ju gränslöst av.
Skratta inte åt barn som tycker att i bankomaten finns alltid pengar om vi saknar.
Skattepengar och vuxna är samma sak.
Det är ju lite roligt att en avdelning är oerhört noga med sin flextid.
Dom paratar ofta om sin flextidsmall.
Att det finns folk som sitter på kontoret och samlar flex bara.
Att ingen fuskar med den är viktigt
Men att folk gör sitt jobb är inte viktigt alls.
Och krav ställaren tror att allt bara är bra.
För här råder tystnadskultur vad det gäller arbetsbörda.
Ingen säger "jag har precis inget att göra".
(man använder försiktiga termer som att idag är det lugnt)
Sen finns det dom som säger att jag har inte ett skit att göra men dom har jobb.
Det är bara det att dom inte bryr sig om dom uppgifterna.
Rent ut sagt skiter i dom.
Här på min arbetsplats är nog många chefer rent ut sagt livrädda för sina anställda.
För dom är lika stora kålsupare som andra.
Jag har arbetat här i 5 år nu och häpnar fortfarande över hur det fungerar här.
Det kravlösa samhället/arbetsplatsen skapar detta.
Är det bra eller dåligt?
Jag kommer antagligen sitta av mina sista 10-15 arbetsåren här.
Jag sköter mig själv och skiter i andra.
Varför inte byta jobb?
Är gräset grönare? Får jag lika bra villkor någon annanstans?
Sen vore det lite coolt att se hela skiten implodera från insidan.
Vart tar alla vägen?
Ser 90-95 % långtid arbetslösa apatiska människor som
när dom får jobb att inse att det finns en verklighet där ute.
Eller så har jag väldigt fel.
Frihet under ansvar säger många chefer.
Jag har varken frihet eller ansvar
Eller har jag det?
Folks ansvar här är att?
Komma hit?
Tydligen inte.
Som sagt jag kör mitt eget race.
Det blir nog bra så.
Vi begär så mycket av andra utom oss själva hela tiden.
Jag-tänket är otroligt stort i vårt land numera.
Själv arbetar jag på en skyddad verkstad på ett Institut som vi kan kalla Karolinska.
Många tror att jag arbetar på sjukhuset när jag säger Karolinska Institutet.
(hmmm vet inte vad jag ska säga om det men låter det vara)
Det är statligt så det finns inga vinst intressen alls.
Kraven från krav ställaren är okända för mig vad det gäller ledningen.
Så jag måste prata om saker på min nivå.
Jag arbetar på en service enhet.
Vi ska ge forskare och studenter det stöd dom behöver i sin verksamhet.
Men det är inte det jag vill prata om.
Jag vill prata om att det ställs inga som helst krav på hur mycket eller ens
hur servicen ska skötas.
Vilken kravbild finns på oss som arbetar här?
Det finns folk här som kommer och går exakt som dom själva vill.
Utan att ta ledigt eller sjukskriva sig.
Dom säger bara att idag kommer inte jag.
Och chefen bara accepterar det.
Ja kanske ta upp saken i ett flyktigt samtal.
Det blir inga som helst åtgärder.
Och dessutom så kommer löneförhöjningen som hos vilken god arbetare som helst.
Det finns andra människor som har oerhört mycket klagomål på sig
men ingen chef vågar ta tag i problemet utan låter andra göra jobbet.
Sen ställs inte kravbilden av kravställarna alltid.
Utan dom får acceptera att det här är den service dom får.
Folk kan göra i stort sett vad somhelst utan åtgärder.
Lite överdrivet men ni förstår.
Vi har folk som tycker dom ska ha mer betalt när dom gör sitt jobb.
Är det inte att man gör lite mer som ska löna sig?
Är inte löne förhöjning en morot?
Morot och piska är det bra instrument?
Vi har folk som fullständigt skiter i det dom ska göra och det blundas
eller ignoreras fullständigt åt det.
Har du dessutom en släkting på högre nivå så vågar man inte ta i detta med tång.
För då kan det ju bli problem.
Korruption och jäv på en annan nivå än vad det gäller sophantering i Neapel.
Men är vår bättre?
Konflikthantering är en sådan rädsla att jag blir orolig för vår framtid.
Vilken tur att vi pratar om en statlig institution för då är det bara skattepengar.
Och dom har vi ju gränslöst av.
Skratta inte åt barn som tycker att i bankomaten finns alltid pengar om vi saknar.
Skattepengar och vuxna är samma sak.
Det är ju lite roligt att en avdelning är oerhört noga med sin flextid.
Dom paratar ofta om sin flextidsmall.
Att det finns folk som sitter på kontoret och samlar flex bara.
Att ingen fuskar med den är viktigt
Men att folk gör sitt jobb är inte viktigt alls.
Och krav ställaren tror att allt bara är bra.
För här råder tystnadskultur vad det gäller arbetsbörda.
Ingen säger "jag har precis inget att göra".
(man använder försiktiga termer som att idag är det lugnt)
Sen finns det dom som säger att jag har inte ett skit att göra men dom har jobb.
Det är bara det att dom inte bryr sig om dom uppgifterna.
Rent ut sagt skiter i dom.
Här på min arbetsplats är nog många chefer rent ut sagt livrädda för sina anställda.
För dom är lika stora kålsupare som andra.
Jag har arbetat här i 5 år nu och häpnar fortfarande över hur det fungerar här.
Det kravlösa samhället/arbetsplatsen skapar detta.
Är det bra eller dåligt?
Jag kommer antagligen sitta av mina sista 10-15 arbetsåren här.
Jag sköter mig själv och skiter i andra.
Varför inte byta jobb?
Är gräset grönare? Får jag lika bra villkor någon annanstans?
Sen vore det lite coolt att se hela skiten implodera från insidan.
Vart tar alla vägen?
Ser 90-95 % långtid arbetslösa apatiska människor som
när dom får jobb att inse att det finns en verklighet där ute.
Eller så har jag väldigt fel.
Frihet under ansvar säger många chefer.
Jag har varken frihet eller ansvar
Eller har jag det?
Folks ansvar här är att?
Komma hit?
Tydligen inte.
Som sagt jag kör mitt eget race.
Det blir nog bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!