Samvete

Är det samvetet som styr oss alldeles för mycket.

Jag har en sambo, en dotter, en hund, två bröder, en 

mor, en far, flera vänner, lite jobbarkompisar, kollegor

Det finns en hel del människor runt mig.

Men vilka bryr jag mig om?

Vilka bryr sig om mig på riktigt?

Vilka lyssnar och bryr sig?

Och vilka är inte ett dugg intresserade?

Har du en pappa som ringer dig och frågar hur du mår?

För att innan du hinner svara säger att han har ett samtal på den andra linjen.

Eller skickar dig ett fredags-sms som vanligt med samma text?
(bryr han sig då? Ska du ha honom på ditt samvete då?)

Har du syskon som inte hör vad du säger? Eller inte lyssnar?
Som bara är skenbart intresserade av vad du har att säga.

Samvete!

Deras samvete!

Allas vårt samvete,

Hur ofta går jag ut med hunden?

Hur ofta får din sambo blommor?
Födelsedagar, Djur som far illa, köttindustrin, miljön,utrotningshotade arter m.m
Det finns massor att ha dåligt samvete om.

Journalister som skriver om att vi ska ha rent samvete mot all ondska
(eller den ondska som dom definierar som det)
Vi ska rädda "rätt" människor! Tycka synd om vissa barn!
Det som slår igenom i tv-rutan är viktigast att ha rent samvete om.

Just nu ska man ha rent samvete om IS-barnen men inte om Yazidiernas barn.
Eller just nu ska man ha rent samvete mot den enormt duktiga miljökämpen
Greta Thunberg (ingen går emot ett barn som är miljkämpe,jag säger inte att man
ska det men vilket samvete är viktigast?)

När ringde jag min dotter senast?
Inte tillräckligt ofta jag vet det!
Och henne älskar jag ju mest av alla!

Vi jagar hela tiden mot vårt samvete och skyddar oss mot det genom att
beskylla andra för vad dom kan göra mot all ondska.
Inklusive mig själv.

Samvetet gör att vi tänker alldeles för mycket med hjärtat istället för hjärnan.
Eller är det tvärtom?
Har vi inte ett tillräckligt stort samvete från hjärtat?