Är så innerligt trött på hur curlade och otacksamma min dotter och hennes pojkvän med en lätt diagnos. Dom är helt apatiska och gör det minsta man kan göra överhuvudtaget. Dom har blivit bjudna på i stort sett allt och kan knappt tacka. Det är jag och mina åsikter som går först för dom.
Fullblodsegoister.
Det går bra att göra allt för dom i två dagar men sen tar det emot så mycket att jag snudd på kräks.
Kan ni inte veta när det är dags att åka?
Jag vill ha lite lugn och ro nu.
På tisdag åker jag på en mc-resa själv.
Det ska bli spännande och jag har en liten dröm att den ska innehålla något som jag saknar.
Och det kanske är sista gången?
Jag tar det om det blir en fullträff.
Försöker planera så gått det går men en del saker styr man inte själv över.
Det pirrar i magen i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!