Eller ett brev till alla på KI kanske?
Min tid är strax över och det är lite sorgligt.
Jag ville ju gå i pension här.
Såg ytterligare 6-10 år här.
Men usla chefer satte stopp för det.
Alla högt upp i ledningsgruppen pratar då och då om en så kallad ”Spirit” på MEB.
Efter pandemin så lyser den med din totala frånvaro.
Det är en tom ödslig och själlös självisk arbetsplats i mina ögon. Det är små öar av människor som umgås och samarbetar med varandra. Problem löses med tystnad och härskarteknik samt en stor dos förnekelse.
HR avdelningen sitter tyst i båten och vågar inte höja rösten eller gå i klinch med cheferna.
Folk bestraffas och belönas godtyckligt efter eget huvud.
Problem finns helt enkelt inte för det förstör ju renomméet på Institutionen för Medicinsk Epidemiologi och Biostatistik.
Vi som ska ha mest publikationer och nobelpristagare samt gästprofessorer som föreläser eller vill forska på MEB.
Men hur mår den lilla människan lite längre ner i kedjan?
Varför öppnas inte örat mot marken?
Det är en speciell värld som forskarvärlden är.
Lite finare lite mer hierarkisk lite mer status fylld än annat.
Men gud nåde den som lyfter på mattan och ser saker som inte är kristallkronor och frack.
Som inte är Blå hallen utan en mörk källare.
Den tystas ner och försvinner ut i perriforin
Jag orkar inte heller vara kvar.
Så jag gör som många andra gjort.
Tackar för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!