Ett sista ord!

Snälla ge mig sista ordet nån gång.
Det vore kul!
Att någon gång i någon diskussion ge mig ett sista ord
och bara tystna sedan som en signal att det är över nu.
Hur svårt kan det vara?
Det där "sista nudden"scenariot från första klass trodde jag var slut.
Att inte tåla att vara förlorare eller släppa sitt svärd i en vanlig dispyt om vad som helst
är det värt att kämpa för så bitterheten sköljer över dig så pass mycket att en relation tar slut?

Jag ger mig gång på gång som ett slags ömhetsbevis men det ser eller bryr du dig inte om.
Varför är inte min stolthet värt nånting?
Jag spyr på min egen stolthet att den inte betyder ett skit.
Min bitterhet äter upp mig.
Ett sökande efter lycka är inget som betyder något. 

Jag hoppas bara hitta hem inom en framtid där jag får dela med mig av allt positivt
som jag vet finns inom mig.
Jag har massor av kärlek att dela med mig av.
Vem vill ha den?

********

Seeya