Harry

Harry!

Min ögonsten!

Det finns ärligt talat inte någon eller något jag avgudar så mycket som Harry nu.

Harry mår inte bra.

Han har väldigt ont i sitt knä.

Vi är ofta hos veterinären just nu.

Men nu känns det som om vi har nått vägs ände.

Vi har fått morfin-liknande preparat mot hans smärta.

Och det var en signal för mig att snart är det slut.

Och jag har redan nu börjat bearbeta det som komma skall.

Jag vet att man är egoist som inte tänker enbart på hundens bästa.

Men vi är ju känslofyllda varelser med samvete bland annat.

Jag kan inte tänka mig en värld utan Harry just nu.

Försöker tänka mig ett liv utan honom och hur det ska se ut.

Men det går inte.

Jag har verkligen funderingar om livets värde utan Harry.

Dom vi älskar kommer och går det vet jag.

Så fungerar det.

Men varför får vi inte vara med om ett naturligt liv med födsel och död?

Mitt liv kommer att bli så tomt utan Harry.

Jag kan ju inte ersätta honom med något annat.

Vet att livet rullar vidare med andra saker men ändå.

Harry kom till oss 2015

Snart kan det vara slut..
Och jag vet inte ens om jag vill vara kvar här efter det.
Hoppas jag hittar motivation.
Kanske är det en försvarsmekanism som har påbörjats?
Jag vet ingenting just nu.
Men en oerhört jobbig och plågsam tid av mitt liv börjar nu.
sorg måste ta tid så jag hoppas jag sörjer länge.

Precis som jag gör med dom som jag fortfarande saknar mycket av i mitt liv.
Prippe, Mormor, Hubert och Nebo bland annat.
Syns snart............

Harry är här hos oss fortfarande och sista spiken är inte slagen.
Men vi är otroligt nervösa.
Min sambo har börjat gråta och jag känner klumparna i hals och mage.
Helvete vad orättvist det är.
Andra gången på 4 år!