Grattis i efterskott. Låtsas att jag kom på det nu. Minnena blir mindre och mindre ju längre tiden går. Saknaden blir mindre och mindre. Jag saknar Pappa, Nebo och Harry. Inga andra faktiskt. Människor (och djur, även om det aldrig skulle hända) som inte ger mig det minsta lilla positiv energi kan jag inte umgås med eller ens tänka på. Det går liksom inte att ha folk runtomkring sig som dränerar en hela tiden. Har gamla vänner som jag helt enkelt inte orkar med. Och du ger mig ju ingenting. Varken positiv eller negativ energi. Och krusa gör jag för människor emellanåt. För ni ger mig något som jag behöver. När du kommer med din sanna kärlek. Skadeglädjen ja då vill jag inte mer. Det blir varken grattis eller God Jul. Det blir vara tystnad och ignorans. Lev väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!