När man är lite "trött" på att umgås med vissa så tar man lite vita lögner som hjälp. Jag umgås hyfsat ofta med en familj som påstår/visar tecken/vill vara speciella med någon form av bokstavskombination. Det ska vara speciellt i alla sammanhang. Det är liksom inte en total social kompentens över hela linjen. Man använder sin egna diagnos som ett försvar och även som en ursäkt när man pratar och träffas. Ska försöka förklara lite närmare.
Person A (är en dotter) spelar hela tiden på sin s.k. diagnos som gör henne mer och mer narcissistisk på sitt egna lilla vis. Det är att alla tävlingar måste vinnas, att alla diskussioner måste vinnas, att all moral och etik ska stå över alla till varje pris. Människor får inte fela om det inte är på hennes villkor. Allt ska forskas och bevisas så att man vinner till slut i alla former. När man råkar "skryta" lite över en kort framgång i ett ämne som man inte mästrar i annars så ska det "skrytet" dödas på en gång. Och personen i fråga har väldigt svårt att säga/tycka/tänka att någon annan kan visa, lära eller utbilda henne i något. Det blir bara väldigt jobbigt att umgås i långa omgångar med henne. Det går inte för mig som vill att alla får utrymme.
Person B (pappa) är en väldigt snäll person som gärna hjälper till men får/kan/vill absolut inte visa svaghet eller att ha fel i någon form av diskussion. Ändrar han uppfattning så har han aldrig haft den gamla. Tycker han en sak skarpt och överbevisas så blir det knäpptyst eller så har han aldrig haft den uppfattningen eller sagt det.
Jag gillar dessa människor i en normal dos väldigt mycket. För det blir mycket skratt och roliga saker som händer med dom. Men det får inte bli för mycket av det goda.
Min dotter kom en dag till mig och sa att hon fixade för en gångs skull 10 poäng frågan i På Spåret. Hon sa till mig då att hon skulle berätta på Person A om det. Tyvärr var jag tvungen att döda den tanken på en gång. För jag VET att hon skulle få höra hur m ånga gånger Person A har haft 10 poäng. Det är på den nivån vi ligger. Vi kan liksom inte berätta saker. Sen är varken A eller B intresserade av andras historier, för framför allt person B frågar aldrig mig hur jag mår eller hur mitt liv är.
Vissa människor är helt enkelt väldigt snälla, omtänksamma och vänliga men den sociala kompetensen lyser med sin frånvaro totalt. Så därför är jag just nu väldigt mätt på dom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!