Eller i alla fall på väg dit.
Och det är fruktansvärt jobbigt att veta att Liemannen är nära
Man vill inte ta tag i det för den känslomässiga egoismen kommer som ett brev på posten.
När ska det definitiva beslutet tas att avliva den man älskar?
Ja det är bara egoistiskt att hålla ett skadat djur vid liv.
Varför har vi sådan otur med djur?
Vi som älskar djur så oerhört mycket.
Igår kväll så upptäckte jag en padda på gräsmattan.
Tja det kunde varit en stor groda också.
Jag är ingen expert.
Ryggmärgen på mig talade om för mig att detta djuret sitter på min snustorra gräsmatta av en anledning. Och det vet inte jag vad det är.
Men alla djur önskar ju vatten och min instinkt sa att ge paddan vatten.
Så jag gick och hämtade ett grunt fat och fyllde det med vatten. Sen satt jag fatet precis framför grodan.
Efter det gick jag in och hämtade mer vatten i en kaffekopp.
När jag kom ut så satt paddan med framfötterna i fatet.
Jag hällde mer vatten i fatet och grodan satt blixt stilla.
Hämtade en kopp till och när jag kom ut så satt paddan i fatet och jag började hälla vatten på ryggen. Inte en uns till rörelse. Det såg bara ut som om han log.
I morse fanns bara ett tomt fat kvar.
Hoppas grodan/paddan klarade natten.
Harry har haft ont i stort sett hela livet och jag undrar hur länge han orkar. Jag vill inte vara med om ögonblicket när Harrys ögon slocknar men det kommer allt närmare.
Jag känner mycket mer smärta nu än när min pappa gick bort
Djur är oskyldiga, försvarslösa och vill bara väl.
Det är annat än vi människor det.
P.s. Harry halkade på bryggan idag och är jättehallt. Det är därför jag är så orolig. Är det sista gången? Eller repar han sig ännu en gång? Snälla ge mig några veckor till. Jag känner en tår längs med min kind. Hjälp mig.
P.s Skickade just in lite pengar till en organisation för övergivna hundar. Så fungerar mitt samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!