Hur mycket energi ska man lägga på människor som inte vill ha hjälp? Utan är hela tiden i en återvändsgränd. Där ständiga beslut blir fel och självkännedomen är oerhört frånvarande. Där jakten på syndabockar utanför det egna tänkandet bara fortsätter. Jag är ju så normal med mina sunda tanka att jag inte förstår mina egna fel och brister. Eller är det det hen gör? Hen pratar ofta om dom i alla fall. Organisationen har försökt hjälpa till men det går ju inte.
Tar en historia.
Det arbetas hemma två dar i veckan på en tjänst där jag anser att man gör mer nytta på jobbet. Men det är inte så viktigt men dock en detalj. Det fälls tårar då och då för den stressen som infinner sig då arbetsbördan tas som stor. Men det finns gott om tid för 1 timme fika på morgonen, 1 timmes lunch (plus minus 15-20 min), samt 1 timmes fika på eftermiddagen. Ofta sittande och klaga på arbetsbördan. MEN det tas också upp att med en högre lön så kan tempot ökas mycket, alltså mycket. Det sägs öppet. För inte ska företaget få mer ut av den usla lönen. Då ska jag inte kommentera vad pengar läggs på.
Nu ska det sägas att jag tycker hen är trevlig med bra humor och lätt att umgås med utanför jobbet eller på raster.
Men jag har oerhört svårt för narcissistiskt beteende.
Dessutom påpekas det ofta att hen är snudd på oersättlig för organisationen och att alla är väldigt beroende av hen.Hen förstår inte vem som är där för vem. Det är så mycket jag inte förstår och jag undrar ibland hur mycket tålamod hens närmaste kollegor har.
Enda räddningen tror jag är att människan tar tag i sitt liv och byter jobb. Så orolig för en människa som mår skit och ska vara på samma jobb i 20 år till.
Det egna ansvaret måste bli större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!