Måndag!

Måndag morgon.
Besök med Harry hos veterinären som gav tummen upp för ett tag till att finnas hos oss.
Artrosen kommer smygande mer och mer.
Så livet är just nu lite hoppfullt men döden finns vid horisonten.

Polariseringen fortsätter överallt i Sverige/Världen.
Det blir allt värre tycker jag.
Är allt Internets fel?
Jag orkar snart inte tycka längre på sociala medier.
Alla (inklusive mig själv) pratar och få lyssnar.
Väldigt få bryr sig om saker på riktigt om det inte drabbar dom själva.
Jag blir allt mer cynisk av mig.
(tänker t.ex. om inte Corona viruset har lite positivt över sig)
Människosläktet är en destruktiv varelse som hela tiden jagar saker
som inte betyder något.
Önskar jag vore en som inte tänkte så mycket.

Vad ska jag göra mer i mitt liv?
När är jag klar här?
Varför ska syftet vara att bli så gammal som möjligt?
Jag blir allt tröttare och bekvämare.
Vill mer och mer vara hemma.
Vad är meningen med detta?

Jag har hittills haft ett snudd på perfekt liv.
Saknar bara en detalj!
I och för sig en viktig detalj men jag kan inte få allt.
Kanske ska jag hänga på Harry när det är dags?
Är det bättre på andra sidan?

Nebo och Tubbe är ju där!
Min mormor är ju där!
En massa gamla idoler och bra musiker är ju där!
Varför vara rädd för döden?