En känsla

Att inte känna sig hemma eller att tillhöra ett sällskap är inte så kul

Sitter på en restaurang i Bolivia och ska spela att jag har trevligt är bara hemskt.

Jag hör inte hemma här.

Oavsett hur god öl eller god mat dom serveras.

När det diskuteras saker som jag bara skakar på huvudet åt så går det inte.

Jag längtar efter riktiga vänner och samtalsämnen som jag får ut något av.

Ledsen men Sveriges mästerkock eller Så ska det låta med ett gäng kvinnor går bara inte

Sen när dom ska diskutera dam fotboll så kräks jag.

Dom kan säga vad dom vill men skulle jag bara öppna munnen så är jag bara en mansgris det vet alla så väl.

Och det ger mig sån illa smak i munnen.

Vissa grupper får yttra sig om vad som helst men inte alla

Är inte det illa då säg vad?

Jag kräks åt dom kränkta och det jämställda dom slår så fel ibland.

Som tur är, är resan i sig min räddning.

Även fast jag synkar bättre efter 3-4 veckor så saknar jag någon vettig att prata med.

Att prata fotboll med tyckare som inte vare sig fattar eller 

förstår helheten är heller inget för mig.

En kväll hade vi en diskussion om kvinnors utseende och det slutade självklart med att en av tjejerna tyckte att jag som man aldrig kan förstå vad det handlar om.

Så då kan jag bara vara tyst.

När jag då fortsatta så gick hon istället för att ta debatten och överbevisa mina dumma teser.

Att folk sitter på en sida utan att vare sig vilja eller kunna se den andra sidan fixar inte jag. 

Då blir jag bara arg. 

Detta är baksidan med att resa med folk du inte valt.

Det ska bli oerhört skönt att inte behöva umgås med folk som du knappt ge blod till vid en olycka ska bli så skönt.

Det här inlägget skrev jag 2017 men publicerade aldrig tror jag.

Men det är aktuellt även idag.

Det händer mig då och då fortfarande.

Resan var FANTASTISK!