Samvetskval

Jag eller rättare sagt min sambo äger en hund
Vi köpte den i samförstånd så klart.
Det är ju min hund också.
Jag kunde alltid ha sagt nej.
Men det gjorde jag inte.
Jag tar mitt fulla ansvar över det vi gjort.
Samma sak som att skaffa barn.
Jag trodde jag skulle slippa den biten.
Men oj vad jag misstog mig.
Jag älskar Harry väldigt mycket.
Men jag ångrar mig väldigt mycket ändå.
Detta är definitivt det sista husdjuret jag har i mitt liv.
Min sambo är jättenöjd över att vi skaffade hund.
Hon saknar nog någonting att engagera sig i tror jag.
Tyvärr (ska man säga så?) så är jag iblandad till 100 %.
Oj nu är jag fast i en massa år igen.
Jag tycker att när man är så här gammal så ska man vara egoist.
Man ska njuta av livet och alla måsten är borta eller avklarade.
Jag tycker om att gå hundpromenader och gå i skogen.
Jag gillar att busa och leka med Harry.
Men på mina villkor.
Det är ett ständigt brottande med samvetskval över att inte ge sin hund
tillräckligt med tid och uppmärksamhet..
Jag vill verkligen rekommendera alla som funderar på djur att tänka massor igen.
Det är ett stort åtagande.
Exakt som barn men ibland svårare och ibland enklare.

Harry spydde hela natten och jag har torkat
spyor över hela lägenheten i natt
Han bara sover och spyr just nu.
Så det är ungefär som ett barn.
Det går ju i och för sig inte att prata med hunden
och fråga om det är något som han vill ha gjort.

Annars är det ju så att allt kretsar runt hunden.
När man kan göra ditt och datt.
Hur länge man kan vara borta.

Suck!
Tänk er för!
**********
seeya