Päron

Alla människor på jorden kommer att dö!
Även dina föräldrar.
När tiden börjar komma för dina föräldrar vad gör du då?
Hur ska man bete sig?
Som barn undrar man hur många år ens föräldrar finns kvar.
Ska man vara annorlunda och börja träffa dom oftare?
Ska man vara "snällare"?
Ska man ändra sitt liv efter sina föräldrar?

Min mamma och pappa finns kvar hos mig.
Men dom börjar "närma" sig döden allt mer.
Dom blir ju allt mer skröpliga.
Pappa börjar få samvete och mamma lite dödsångest känns det som.
I alla fall känns det så från min sida
Min pappa och jag har rensat allt smutsigt byk som vi haft det emellan oss.
Han blir numera äntligen glad på riktigt när jag kommer och hälsar på.
Han vill träffas så ofta det går.
Jag blir glad men samtidigt lite arg för att det ska krävas att man inser att döden är på väg
ja då öppnas samvetet på vid gavel.
Men så tror jag att alla fungerar.
Jag kommer väl också dit så småningom.
Min pappa har ju inte brytt sig särskilt mycket om sina barn.
Hans "lyckade" extrabarn har alltid varit viktigare.
Men vi har som sagt rensat allt och jag har sagt allt som gnagt mig genom åren.
Han har dock inte sagt allt och det tar han med sig i graven.
På gott och ont.
Det finns saker mellan honom och mamma som han så gärna skulle vilja berätta
men hans integritet bestämmer att han inte någonsin kommer att berätta något.

Det är nog en tyst överenskommelse mellan dom.

Nu har också mamma blivit gammal på riktigt.
Hon börjar se slutet tror jag.
Och hon och jag har aldrig riktigt pratat ut om allt.
Jag har känt mig mindre värd för henne.
Jag är inte hennes favorit son om man så säger.
Jag har sällan fått höra positiva saker som jag gjort.

Vi har nog aldrig varit riktigt ärliga mot varandra förutom inom
vissa områden.
Vi har inte varit så bra att höra av oss till varandra dom senaste åren.
Jag och min sambo har frågat massor med gånger om hon vill
följa med oss på saker eller komma över.
Men hon har nobbat dom flesta gångerna.
Men nu när hon är dålig så ringer hon och vill ha hjälp.
Jag kommer då direkt utan en tanke på annat.
Hon ringer ingen av mina bröder.
Varför vill/vågar inte ens föräldrar säga öppet vad dom tänker till sina barn?
Jag vill nog inte säga allt till mina föräldrar nu för att det är nog försent.
Men hur mycket ska man ställa upp för sina päron nu i slutet?
Ska jag ändra mitt liv för dom?
Ska jag sluta leva tills dom är borta?
Varför ska jag ha samvetskval mot mina föräldrar?
Jag har ju inte valt mina päron!
Dom har valt mig!
Ska jag strunta i julfesten på jobbet för att sitta hemma hos min mamma
bara för ett tyst stöd?
När och var ska "gränsen" dras för sina föräldrar?
Jag vill aldrig att min dotter ska behöva ställas inför dessa val.

Jag har haft en bra mamma och pappa.
Jag är nöjd med min uppväxt.
Jag klagar inte på just någonting.
Men dom har ju inte varit perfekt.
Och jag har redan lagt ner mer tid på min dotter än jag någonsin fått.
Min dotter är på väg att bli en bra kompis.
Men det kanske dom inte ska bli eller vara?

Men tillbaka till utgångsfrågan.
När ska man bete sig annorlunda mot sina päron för att dom snart inte finns?
Jag vet inte!
Jag tänker vara samma person som alltid.
Vill dom något så finns jag här.
Jag tänker försöka (men det går ju inte) att vara utan samvetskval
för att mina föräldrar inte fick den tiden dom ville ha av mig.
Dom kunde gjort något själva!

****************
seeya