Min dotter och Zlatan

Jag har för två veckor sedan kommit hem från en resa i Sydamerika
med min 22 snart 23-åriga dotter.
Det har varit en helt sagolik och underbar resa.
Den pågick i 39 dagar och varenda dag var perfekt.
Mest tack vare min dotter.
Du gjorde den så perfekt den bara kunde vara.
Vi blev ännu mer sammanbundna av den här resan.
T.ex. varje gång hon fick ett erbjudande av andra på resan att gå ut och partaja med
dom så valde hon sin farsa att umgås med istället.
Vi blev lite oense vid några få tillfällen men dom glömdes snabbt bort.
Du berättade också för mig vad jag betyder för dig.
Och det gör mig tårögd.
Snacka om att ha fått den bästa dottern man kan ha!

Varför har jag haft sådan tur?
Eller är det ens tur?
Är det inte som man sår får man skörda?
Jag har lagt ner så mycket tid och kraft på att ge min dotter så mycket jag kan.
Så ska jag inte skryta lite?
Är jag pappornas Zlatan?
Jag är så bra att ni andra hamnar i skymundan!
Nä jag skojar lite bara.
Det är så klart det finns massor av bra pappor där ute.
Men jag pratar om min egen närhet.
Där jag hela tiden hör saker om andra pappor (och mammor)
som gör att jag undrar varför man skaffade barn.
Vad är ett barn?
Hur mycket energi ska man lägga ner på sitt barn?
Dumma frågor men jag undrar ibland.
Tänk om det skulle vara lämplighetstest för att skaffa barn?
Varför tar inte många och steriliserar sig?
När du har 3-4 barn redan vad är syftet med fler barn?
Har du tid för fler?
Får alla lika bra kvalité på sin uppväxt?
Tänk efter lite!

Tillbaka till världens bästa dotter som jag alltid
har ställt krav på.
Utom att göra tråkiga saker först.
För det vägrar hon!
Hon har nu äntligen skaffat sin egna bostad och trivs riktigt bra säger hon.
Det är nu man får facit som förälder hur man lyckats.
Jag vet redan svaret för hon är bäst.
Nu kan jag inte göra mer.
Jo det är såklart jag kan.
Men nu måste jag släppa taget och låta henne flyga själv.
Jag är inte ett dugg orolig för hon har ju haft världens bästa pappa.
Pappornas Zlatan.