Så var lunchrasten inget man längtade till.
Eller förresten så längtade man ju efter rasten.
Inte maten.
Den var ju hemsk i 9 fall av 10.
Jag kom inte ihåg en enda GOD maträtt förrutom
pannkakor en gång i kvartalet eller så.
På min tid fick man inte heller välja hur mycket man skulle äta.
Utan det som lades upp på tallriken skulle ätas upp.
Inget fick kastas.
Fick jag 8 ravioli kuddar så skulle dom ätas upp.
Jag HATAR ravioli nu!
Jag vägrar att ha med ravioli att göra.
Så jag blev sittandes alldeles själv i matsalen för jag fick inte i
mig dom där äckliga ravioli kuddarna.
Min plats var en fönsterplats ut mot skolgården.
Där ute sprang och lekte hela skolan efter att ha fått i sig sina kuddar.
Men jag är inte bitter.
Och tror inte det finns något trauma kvar från den hemska tiden.
Däremot så ska ju inte eleverna i Mönsterås gnäll
(om detta stämmer).
**********
Ska nog ta och sluta med Seeya!
Känns som att det räcker nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Fria ordet är ditt!