Barn

Kära dagbok!
Tack för det hällregnet och åskvädret över Sundbyberg.
Det behövdes!
Jag blev tokblöt på min väg till jobbet och älskade det!
*****************
Jobbat tre dagar nu efter semestern och ångesten (den värsta,har lagt sig!)
*****************
Jag skulle vilja skriva lite om barn.
Det är ett tokkänsligt område och man får inte kritisera fel eller
för den delen särskilt mycket.
För dom är ju så söta och det är alltid synd om barnen
Och det skriver jag också under på att dom är oskyldiga till allt.
MEN
Behöver man alltid älska barn?
Får man tycka dom är skitjobbiga små krabater som inte tillför mitt liv
just någonting för tillfället ?
Jag gillar ungar ibland.
När jag får var med barn på mina villkor (ja jag vet egoist).

Alla älskar inte barn.
Inte jämt eller hela tiden eller aldrig.

T.ex. att sitta inspärrad på ett flyg med två skrikande gråtande barn över
Atlanten i 7 timmar är terror för mig.
Jag har nyligen flugit ett par långresor med flyg och har haft oturen att
hamna i närheten av skrikande och gråtande barn.
Det är ett rent helvete i i-landsformat när jag betalt dyra pengarför min
drömresa och den börjar och slutar ju med flyg oundvikligt.
Och det enda jag önskar/kräver är lugn och ro i 4-5 timmar så att jag får sova lite.
Och då förstör dessa barn allting.
Jag måste ju sova "i kapp" på resmålet så då är ju första dagen redan förstörd.
Varför inte placera alla barn och deras föräldrar i en del av planet?
På två av mina flygningar nyss så satt det barn överallt och
då skulle det ju inte hjälpt mig att flytta.

Jag lider verkligen av barnskrik/gråt.
Jag mår dåligt

Ja jag vet.
Stackars barn
Men jag då?

Det är ju redan jobbig att flyga långt.
Konstant för varmt eller för kallt
Dåligt benutrymme.
Halvdålig eller heldålig mat

Någon som sparkar i ryggen

Någon som skickar ner stolen framför i ansiktet på mig

Ha lite barmhärtighet över mig och mina likasinnade ibland.

Vi lider och får en eller kanske två dagar totalförstörda av barn.
Eller har ni tips till mig så kom gärna med dom.

*************************
Vi har grannar på landet som har små söta barn.
En flicka och en pojke
Det har ju under en lång period varit väldigt varmt.
Och vi har mer eller mindre blivit tvungna att gå och
bada flera gånger om dagen för att svalka av oss.
Och vi har varje dag i stort sett undrat
varför inte våra grannar gått ner till badet med barnen.
För vi har ju sett att dom älskar och bada.
Men barnen kommer över till oss varenda dag ( i stort sett) på min semester
och frågar vad jag gör eller tar saker från min tomt
eller som det hänt förstört eller flyttat på mina saker.
Varför ska jag acceptera det?

Jag frågade mina grannar lite fint om dom inte skulle gå med barnen och bada.
Och får då svaret att dom (inte barnen) inte gillar att bada särskilt mycket.
Och det är ju smidigt att ungarna kan springa runt på tomten eller gå
till någon grannoch kolla lite.
Men hallå!
Jag som inte vill ha barnbesök då?
Jag säger lite fint att jag tycker dom ska gå hem.
Men det ifrågasätts av barnen varenda gång.
Varför ska jag behöva motivera varför jag inte vill ha barn runt mig?
Jag har egna barn och har lagt ner min själ till tusen procent.
Men jag är klar med barn nu.

Jag vill bara bli accepterad för att jag inte vill ha barn runt mig.
Det är i alla fall min vilja och mina önskemål
****************************
Jag gråter eller blir ledsen när barn far illa.
Och barn är barn.

Seeya